Går framåt

Precis som Kiropraktorn sa så rörs det om en hel del i ryggraden.
Det gör att jag kanske inte bara känner mig bättre, utan ibland känner jag mig tvärtom mer tillknycklad än tidigare.
Men redan börjar jag märka skillnad på de tre punkter i ryggen som bråkar.

Problem har ju en förmåga att fortplanta sig och som det är nu är det tre områden som smärtar.
Två av dem har jag knappt tänkt på tidigare, men när man börjar rota så träder de fram ut gömmorna.


Jag har gjort alla övningar precis som han föreskrev.
Faktum är att jag har gjort dem 2-3 gånger fler än han föreskrev, men han sa faktiskt att jag kunde köra på tills jag kände mig sliten, så det gör jag.

Det är lätt att motivera sig när man märker framstegen, och redan när jag reser mig upp känner jag en stor lokal smärtlindring.

Vid dagens besök konstaterades att min höft och rygg i samma område så riktigt bra ut.
Nu ska vi börja fokusera på problemen som sitter mitt i ryggen och i nacken..

Och... på lördag blir det halvmara minsann :-)

Kiropraktiken får chansen

Eftersom jag aldrig verkar bli helt bra från mina ryggproblem tänkte jag nu försöka med kiropraktik.

Orsaken är att jag var på ett föredrag i förra veckan där en kiropraktiker berättade om patienter han haft, som gjort makalösa framsteg.
Gemensamt för nästan allihop var att de hade mer eller mindre liknade åkommor som jag har.

Det jag lider stammar antagligen alltihop från en bilolycka för snart 20 år sedan, då vår bil blev påkörd från sidan.
Min fru blev svårt skadad, min dotter hade änglavakt och klarade sig helt, medan jag själv fick ett par brutna revben och allmänt mörbultad.

Frun skrevs ut efter ungefär en månad, och jag själv efter en vecka.
Något år efter kom problemen smygande, med ryggskott och stelhet i ryggen.
Under ett par år gick jag till flera olika naprapater och sjukgymnaster, och efter hand klingade problemen av.

Som det är nu är det inte bara ländryggen och diskbråck som ställer till besvär.
Min nacke och en punkt mitt i ryggen smärtar också ibland.

Så idag uppsökte jag Malmö Kiropraktorklinik för att påbörja min resa mot uppresthet och smärtfrihet.

Efteråt konstaterades det att jag kommer att behöva flera behandlingar och att han inte riktigt visste hur lång tid det kommer att ta.

Jag berättade att jag slaviskt kommer att följa alla rekommendationer han ger, men fick skrämselhicka när han sa att att inte borde löpa alls den första tiden, eftersom det belastar så mycket mer än annan träning.

Jag har inte helt bestämt hur jag ska göra..
Antingen skiter jag helt i Kiropratorn och kör på och hoppas på det bästa.

Eller går dit, men springer i smyg(kanske med lägre intensitet).

Eller så gör jag helt enkelt som han säger och går in i "skademode".. Och deppar.

Inte kul att både skadedeppa och höstdeppa samtidigt!

Återhämtning

Det händer varje gång efter större lopp att jag ungefär en vecka till uppemot 10-11 dagar mår skit rent fysiskt i kroppen.

Det är ganska lustigt att titta tillbaka på gamla inlägg där jag undrar om jag har hjärtproblem, eller andra åkommor trots att det bara är ett par dagar efter en större ansträngning.

Här är ett par exempel:
http://jogg-thomas.blogspot.com/2010/09/overtranad.html
http://jogg-thomas.blogspot.se/2012/05/far-inte-luft.html

Gemensamt för detta är att det är högst tillfälligt, även om man blir lite skräckslagen efter några dagar och börjar fundera på vilken allvarlig sjukdom man nu har fått.
Hypokondrin finner nya höjder när man dessutom börjar googla på symtomen.

Lösningen heter återhämtningsjogg för mig i de flesta fall.

Efter lördagens insats har jag varit totalt energilös och mått skit helt enkelt.
Jag har ingen feber, men varenda liten ansträngning, såsom att gå upp från sängen eller sätta på kaffe kändes jobbigt.
När jag satte mig i soffan i går efter dagens jobb låg min vilopuls på 95.
Måste ju göra något..

Så på med löparskorna, ut och börja lunken.

Efter 1 km var jag smått uppvärmd och pulsen började kännas bra..
Efter 4 km kändes allt nästan som vanligt.
Vid milen var det löpareurofori och tacksamhet.

I morse var pulsen normal igen:-)

DNF

Ja, hade egentligen inte tänkt att springa Malmö Halvmarathon.

Men i ett svagt ögonblick här i veckan föll jag för frestelsen när jag fick ett startbevis nästan gratis av en stackars anmäld deltagare som blivit förkyld.

Och när jag nu ändå startade kunde jag ju liksom försöka köra järnet.
Bära eller brista liksom..

Jag hade tänkt mig att ligga på ca 4:50/km tempo, för att snygga till mitt pers och få en bra resa.
Men som vanligt hade jag svårt att hålla mina hästar i starten.
Första km gick på 4:21 och andra på 4:33 vilket i och för sig kändes helt ok, men jag visste att jag skulle få betala för det längre fram.

Inte förrän vid milen låg jag i det tempot som jag hade planerat, men då var skadan redan skedd.

Fram emot 15km kändes det fortfarande ok, men därefter tog det stopp.

Lyckligtvis fanns min syster med man, samt föräldrarna tillfälligtvis tjoande och hejande precis där jag kom förbi, strax efter att vi hade passerat det gamla färjeläget i Limhamn, med mindre än 5 k kvar.

Jag valde att lägga ner... Och blev hemskjutsad utan att passera gå den här gången.

Första gången som jag DNF:at.. Och förhoppningsvis även den sista!

Det går lite bättre..

Det känns som att löpningen går åt rätt håll, och att jag återhämtar mig fortare efter varje pass. För första gången på länge gjorde jag igår avsteg från min regel att aldrig springa två dagar i sträck.
Men kroppen kändes så pass pigg att jag inte kunde låta bli när temperaturen var perfekt och sommarmalmö bara väntade.

Ett par gånger om året upplever jag de där passen.. de där som gör att man minns varför löpning är det bästa som finns.
Igår var ett sådant pass.
Ljummen kvällsluft, människor på uteserveringarna.
Glada skratt och tillrop på vägen och en kropp som inte protesterade alls.. Härligt!

Jag har lagt till en sak i min rehab som verkar göra stor skillnad, och det är sk. squats som Johan beskriver här:

Det ger en otroligt bra sträckning i ryggen, och skapar plats åt min bråkande disk.

Halvskadad medelålders man

Jag vill gärna berätta precis hur det känns just nu..
Men jag vet faktiskt inte.

Jag är ett stort frågetecken.

I tre veckor var vi på semester.
Underbara Salzburg avverkades, så även Codroipo och Lago di Garda.

Jag har ALDRIG problem med motivationen.
Det enda som hindrar mig från att springa varenda dag är att kroppen säger stopp.

Ibland drömmer jag mig bort och låter kroppen styra.. Då går tusingarna i 3:45 tempo.
Ibland låter jag smärtan tränga igenom.. Då går det inte lika bra.

Bjuder härmed på några bilder från semestern.. Inga kommentarer.. bara glädje och tacksamhet.

Ja jag vet..

Mina uppdateringar är högst diffusa och kommer i ojämn takt.

Det kan bero på att känslan för löpträningen går upp och ner beroende på hur min rygg/höft mår.

Jag är just nu på semester tillsammans med familjen och har löparskorna med så klart.

Mina pass har varit väldigt sporadiska. Allt från 4 x 4 i tyrolen och medföljande hemlinkning pga. ont i rygg och höft till korta pulshöjare i energiskog i norra Italien.

Min senaste plan går ut på att jag ska köra 100 st McKenzie varje dag.
Idag lyckades jag komma upp i 50 st..