Motivationsbotten

Vet inte riktigt vad som hänt, för jag tjatar alltid om att jag alltid är motiverad att träna.
Men just nu får jag verkligen pressa mig själv för att komma iväg.

Det började med någon veckas sjukdom, men efter tre veckor hade jag fortfarande inte tränat ett enda pass.
När jag nu väl har börjat så känns det segare än segast.
Dessutom har jag lagt på mig 8 kg på ungefär två månader vilket gör det ännu tyngre.

Nu när julen närmar sig hade det ju varit bra att kommit igång ordentligt innan det är dags för den goda Brun/rödkålen..


Dessutom känns det som att aptiten är obegränsad ju nu..
Härmed en bild av mina härliga flickor från ett restaurangbesök i helgen:-)

Gymmar..

Jag är mer eller mindre klar med att gå till kiropraktorn varje vecka.
Allt är väldigt mycket bättre i ryggen, så pass bra att jag sällan ens tänker på att jag haft problem innan.

Dessutom har övningarna jag fått, gjort att nerver som tidigare varit klämda kommit igång igen.

Just nu gymmar jag en hel del.
Det känns otroligt gött att känna att kroppen svarar och att jag läker bit för bit..
Vi har ett bra gym på jobbet, som jag tidigare avfärdat, men som har allt en löpare kan önska sig.

Jag har lagt på mig 5 kg den senaste månaden, tror att det kan vara rätt bra, när jag nu gymmar så mycket.

För övrigt har hösten drabbat mig med full kraft.
Jag försöker balansera med vitaminer och levande ljus, men det känns som en ojämn kamp.
Orkar jag bara fram till jul så brukar det kännas bättre av bara tanken att vi går mot ljusare tider.

Sjuk

Jag konstaterar att lite vila är mumma för ryggen.

Vid senaste Kiropraktorbesöket visade mätningen 93%(Av vad man nu mäter).. När jag var där första gången var det 62%.
Det är en sorts apparat som man drar längs med ryggraden och får fram hur mycket låsningar och spänningar som finns.

Statistiknörd som jag är måste det ju betyda något bra:)


Men någon halvmara blev det inte idag.

Jag har känt i ett par dagar att jag hade något i kroppen, men hoppades att min intensiva d-vitaminbehandling och vila skulle hjälpa

Kanske var det kroppen som spontant gav sig själv feber för att slippa de 21,1 kilometrarna.

Går framåt

Precis som Kiropraktorn sa så rörs det om en hel del i ryggraden.
Det gör att jag kanske inte bara känner mig bättre, utan ibland känner jag mig tvärtom mer tillknycklad än tidigare.
Men redan börjar jag märka skillnad på de tre punkter i ryggen som bråkar.

Problem har ju en förmåga att fortplanta sig och som det är nu är det tre områden som smärtar.
Två av dem har jag knappt tänkt på tidigare, men när man börjar rota så träder de fram ut gömmorna.


Jag har gjort alla övningar precis som han föreskrev.
Faktum är att jag har gjort dem 2-3 gånger fler än han föreskrev, men han sa faktiskt att jag kunde köra på tills jag kände mig sliten, så det gör jag.

Det är lätt att motivera sig när man märker framstegen, och redan när jag reser mig upp känner jag en stor lokal smärtlindring.

Vid dagens besök konstaterades att min höft och rygg i samma område så riktigt bra ut.
Nu ska vi börja fokusera på problemen som sitter mitt i ryggen och i nacken..

Och... på lördag blir det halvmara minsann :-)

Kiropraktiken får chansen

Eftersom jag aldrig verkar bli helt bra från mina ryggproblem tänkte jag nu försöka med kiropraktik.

Orsaken är att jag var på ett föredrag i förra veckan där en kiropraktiker berättade om patienter han haft, som gjort makalösa framsteg.
Gemensamt för nästan allihop var att de hade mer eller mindre liknade åkommor som jag har.

Det jag lider stammar antagligen alltihop från en bilolycka för snart 20 år sedan, då vår bil blev påkörd från sidan.
Min fru blev svårt skadad, min dotter hade änglavakt och klarade sig helt, medan jag själv fick ett par brutna revben och allmänt mörbultad.

Frun skrevs ut efter ungefär en månad, och jag själv efter en vecka.
Något år efter kom problemen smygande, med ryggskott och stelhet i ryggen.
Under ett par år gick jag till flera olika naprapater och sjukgymnaster, och efter hand klingade problemen av.

Som det är nu är det inte bara ländryggen och diskbråck som ställer till besvär.
Min nacke och en punkt mitt i ryggen smärtar också ibland.

Så idag uppsökte jag Malmö Kiropraktorklinik för att påbörja min resa mot uppresthet och smärtfrihet.

Efteråt konstaterades det att jag kommer att behöva flera behandlingar och att han inte riktigt visste hur lång tid det kommer att ta.

Jag berättade att jag slaviskt kommer att följa alla rekommendationer han ger, men fick skrämselhicka när han sa att att inte borde löpa alls den första tiden, eftersom det belastar så mycket mer än annan träning.

Jag har inte helt bestämt hur jag ska göra..
Antingen skiter jag helt i Kiropratorn och kör på och hoppas på det bästa.

Eller går dit, men springer i smyg(kanske med lägre intensitet).

Eller så gör jag helt enkelt som han säger och går in i "skademode".. Och deppar.

Inte kul att både skadedeppa och höstdeppa samtidigt!

Återhämtning

Det händer varje gång efter större lopp att jag ungefär en vecka till uppemot 10-11 dagar mår skit rent fysiskt i kroppen.

Det är ganska lustigt att titta tillbaka på gamla inlägg där jag undrar om jag har hjärtproblem, eller andra åkommor trots att det bara är ett par dagar efter en större ansträngning.

Här är ett par exempel:
http://jogg-thomas.blogspot.com/2010/09/overtranad.html
http://jogg-thomas.blogspot.se/2012/05/far-inte-luft.html

Gemensamt för detta är att det är högst tillfälligt, även om man blir lite skräckslagen efter några dagar och börjar fundera på vilken allvarlig sjukdom man nu har fått.
Hypokondrin finner nya höjder när man dessutom börjar googla på symtomen.

Lösningen heter återhämtningsjogg för mig i de flesta fall.

Efter lördagens insats har jag varit totalt energilös och mått skit helt enkelt.
Jag har ingen feber, men varenda liten ansträngning, såsom att gå upp från sängen eller sätta på kaffe kändes jobbigt.
När jag satte mig i soffan i går efter dagens jobb låg min vilopuls på 95.
Måste ju göra något..

Så på med löparskorna, ut och börja lunken.

Efter 1 km var jag smått uppvärmd och pulsen började kännas bra..
Efter 4 km kändes allt nästan som vanligt.
Vid milen var det löpareurofori och tacksamhet.

I morse var pulsen normal igen:-)

DNF

Ja, hade egentligen inte tänkt att springa Malmö Halvmarathon.

Men i ett svagt ögonblick här i veckan föll jag för frestelsen när jag fick ett startbevis nästan gratis av en stackars anmäld deltagare som blivit förkyld.

Och när jag nu ändå startade kunde jag ju liksom försöka köra järnet.
Bära eller brista liksom..

Jag hade tänkt mig att ligga på ca 4:50/km tempo, för att snygga till mitt pers och få en bra resa.
Men som vanligt hade jag svårt att hålla mina hästar i starten.
Första km gick på 4:21 och andra på 4:33 vilket i och för sig kändes helt ok, men jag visste att jag skulle få betala för det längre fram.

Inte förrän vid milen låg jag i det tempot som jag hade planerat, men då var skadan redan skedd.

Fram emot 15km kändes det fortfarande ok, men därefter tog det stopp.

Lyckligtvis fanns min syster med man, samt föräldrarna tillfälligtvis tjoande och hejande precis där jag kom förbi, strax efter att vi hade passerat det gamla färjeläget i Limhamn, med mindre än 5 k kvar.

Jag valde att lägga ner... Och blev hemskjutsad utan att passera gå den här gången.

Första gången som jag DNF:at.. Och förhoppningsvis även den sista!

Det går lite bättre..

Det känns som att löpningen går åt rätt håll, och att jag återhämtar mig fortare efter varje pass. För första gången på länge gjorde jag igår avsteg från min regel att aldrig springa två dagar i sträck.
Men kroppen kändes så pass pigg att jag inte kunde låta bli när temperaturen var perfekt och sommarmalmö bara väntade.

Ett par gånger om året upplever jag de där passen.. de där som gör att man minns varför löpning är det bästa som finns.
Igår var ett sådant pass.
Ljummen kvällsluft, människor på uteserveringarna.
Glada skratt och tillrop på vägen och en kropp som inte protesterade alls.. Härligt!

Jag har lagt till en sak i min rehab som verkar göra stor skillnad, och det är sk. squats som Johan beskriver här:

Det ger en otroligt bra sträckning i ryggen, och skapar plats åt min bråkande disk.

Halvskadad medelålders man

Jag vill gärna berätta precis hur det känns just nu..
Men jag vet faktiskt inte.

Jag är ett stort frågetecken.

I tre veckor var vi på semester.
Underbara Salzburg avverkades, så även Codroipo och Lago di Garda.

Jag har ALDRIG problem med motivationen.
Det enda som hindrar mig från att springa varenda dag är att kroppen säger stopp.

Ibland drömmer jag mig bort och låter kroppen styra.. Då går tusingarna i 3:45 tempo.
Ibland låter jag smärtan tränga igenom.. Då går det inte lika bra.

Bjuder härmed på några bilder från semestern.. Inga kommentarer.. bara glädje och tacksamhet.

Ja jag vet..

Mina uppdateringar är högst diffusa och kommer i ojämn takt.

Det kan bero på att känslan för löpträningen går upp och ner beroende på hur min rygg/höft mår.

Jag är just nu på semester tillsammans med familjen och har löparskorna med så klart.

Mina pass har varit väldigt sporadiska. Allt från 4 x 4 i tyrolen och medföljande hemlinkning pga. ont i rygg och höft till korta pulshöjare i energiskog i norra Italien.

Min senaste plan går ut på att jag ska köra 100 st McKenzie varje dag.
Idag lyckades jag komma upp i 50 st..

Bättre:-)

11 dagars löpvila och spridda bålstyrkepass gjorde susen.
Efter det smög jag igång med löpningen igen.

Det känns faktiskt riktigt bra nu, men samtidigt är det ju aningen bräckligt och kan bli sämre om jag inte passar mig.
Men generellt är jag otroligt mycket starkare nu än förra gången jag hade problem.

Måste lära mig att bålstyrkan är nödvändig.
Känningarna kom efter en period helt utan detta, ska köra minst ett pass i veckan from nu... sommar som vinter!


Sommar betyder också resor, och hittills har jag varit 3-4 gånger i Stockholm i jobbet, samt varit ett par dagar nere vid Gardasjön i Italien och lämnat min dotter som ska jobba där hela sommaren.

Denna gången kunde jag ju inte springa där nere, men när jag åker på riktig semester på fredag lovar jag att jag ska utforska flera olika löparstråk i Europa.

Here i go again..

Höften = Ihopsäckad
Malmömilen = Nope
Plan = Styrka och Rehab.

Häpp!

Top 1000 Challenge

De senaste 29 åren har man haft företagsstafett i Köpenhamn, den sk. DHL stafetten.
Det är ett jättemysigt arrangemang som de flesta ser fram emot hela året som innebär äkta Dansk hygge, inkl. öl vin och samvaro.
Jag har själv skrivit om det ett par gånger här på bloggen:
Här och Här.
Man susar runt en blaskig bana och leker slalom eftersom ambitionsnivån är lägsta tänkbara.
Telia brukar ha uppemot 20 lag anmälda så alla som vill kan delta.

Nu har KPMG och sammanslutningen TOP 1000 gått ihop och startat ett företagsarrangemang som innebär fokus på prestation, dvs. företagen uppmanas ta ut bästa möjliga lag och tävla på riktigt mot andra i samma bransch.

 

Tillsammans med mina fyra kollegor körde vi järnet igår.
Loppet gick vid Bagsværd sø som ligger idylliskt i norra Köpenhamn och totalt 85 lag var anmälda.

Jag var tredjeman i laget och Yusuf och Bo hade gjort ett bra jobb på de två första sträckorna.

När jag fick stafettpinnen var det fullt ös från början.
Jag kände mig pigg, men jag visste att vid 1 km skulle den första backen komma
.

Blundar som vanligt..

Den var otroligt jobbig, och när det till sist började slutta utför igen var jag tveksam till att jag ens skulle kunna fortsätta loppet. Benen kändes som stockar och klockan hade inte ens pipit km-pip två gånger.

Halvvägs passerar man startområdet igen, och jag fick ny energi av alla hejarop och av att fått lite utförslöpning.
Därefter vände det uppåt igen, och en backe som var nästan lika lång och plågsam som den första.
Här hade jag långt framskridna tankar på att börja gå, men tanken på att Bent stod och väntade nere vid mål gav den energin som behövdes för att ta mig upp över krönet.
Sista 800 m var det bara att ösa genom skogen, och när jag till sist gick i mål kändes benen oförskämt pigga igen.

Sistemannen Jan gjorde sedan sitt jobb, och vi slutade på en fin 16 plats i herrklassen.

Loppet gav helt klart mersmak, och blir jag uttagen nästa år tvekar jag inte en sekund att vara med igen:-)

Äsch.. Inga snygga..

Vilken ska man välja?

Tillbakablick igen

Senast jag gjorde en tillbakablick gick det inte så bra..

Strax efteråt brakade höften ihop, och ett och ett halvt år har bestått av att försöka ta mig tillbaka utan krav eller egentligt hopp om att någonsin kunna springa normalt igen.

Jag skriver detta som en avslutning på ovanstående period.
För skadad är jag inte längre, ryggproblemen kommer att förfölja mig livet ut tror jag men om jag bara sköter mig kommer det inte att märkas.

Efter att ha stått still rent resultatmässigt under denna tiden är det härligt att konstatera att jag är på G igen.
Benen känns pigga varje gång och det är väldigt sällan jag känner den minsta trötthet dagen efter ett hårt pass.

Nu vill jag inte skynda långsamt längre"
Eller som Emil Zatopek lär ha sagt ang. intervallträning:
"Why should I practice running slow? I already know how to run slow. I want to learn to run fast."

310XT

Jag kan ju inte låna farsans Forerunner i tid och otid. 

Så det blev till att investera i en ny klocka.
305:an säljs ju inte mer, så det blev 310XT istället.
Mest för att jag gillar stora displayer och snabbt vill kunna byta mellan olika visningslägen.


Här i Malmö har det öppnat något som heter Usports, ett jättestort varuhus med sportprylar och träningsklädet.
Därför var det naturligt att titta där först.
Man utger sig för att vara superbilliga på i stort sett allt, och ha alla märkeskläder.
Jag har varit där tidigare, och jag måste säga att jag hittills inte hittat något som är billigt förutom några reklamerbjudande på halvdåliga pannlampor osv.

Just 310:an kostade  3 148:- inkl. pulsband, vilket verkligen måste betecknas som ett knockoutpris. Det slår knockout på vilken plånbok som helst.

Istället hittade jag på Outnorth samma klocka utan pulsband(vilket jag själv har ett alldeles nytt) för 2 195:-.
Så valet var inte så svårt, Outnorth har väldigt mycket bra grejor till rätt pengar med snabb och billig leverans(i vissa fall gratis).


Första intrycket är att den hittar satelliterna inom 10 sekunder, och att det är väldigt smidigt att ladda upp passen på nätet. 
På 305:an kunde just uppladdningen inland ta evigheter och strula en hel del, så detta är hela klart en fördel.
Menyerna är ungefär som i 305, men vissa saker är flyttat runt, och funktioner som larm osv. har förändrats till det bättre.

Även om jag tidigare har sagt att 305 minst är lika bra som de nyare klockorna måste jag konstatera att 310XT är ett strå vassare.

Dessutom är den rätt snygg och sitter bra på armen:-)!
Vad sägs om färmatchningen med skorna?

Ok då.. jag springer väl ett par lopp då..

Har ju liksom tänkt att det ska vara sparsamt deltagande i lopp i år, för att fokusera på träning och att hålla kroppen skadefri.
Men stärkt av de senaste loppen har jag bestämt mig för att springa minst två lopp till i sommar.
Först ut är en företagsstafett i Köpenhamn 31/5.
De 1000 största företagen i Danmark är inbjudna. Jag ska avverka 5 km och mina lagmedlemmar är väldigt duktiga löpare. Är lite nervös om jag ska vara ärlig, men kan jag hålla samma tempo som i blodomloppet, så bör det vara ok.

Nästa lopp blir Malmömilen, som förra året blev något av en besvikelse.
Jag gillar iden med ett millopp i Malmö, men jag hoppas att det flyter bättre detta året än förra.

Det är otroligt inspirerande att springa just nu..
Vädret gör ju inte det sämre direkt:)

Blodomloppad

Om jag skrev att det är något speciellt med Sydkustloppet, så gäller det även Blodomloppet i Malmö.
Även om ambitionsnivån ju inte är så hög, så gillar jag arrangemanget... och glöden som alla visar!

Mor & far var som vanligt hejarklack och agerade klädhängare under loppet.
Dessutom hade fadern varit snäll att låna ut sin egen Forerunner, så att jag kunde ha koll på puls och km-tid.
Jag glömde dock slå till Autoetapp, så det blev inga registrerade km-tider.

Jag hade lite känningar från ryggen.
Tyvärr är det nog sydkustloppet och 15 km distans veckan efter som gjort att det börjat att mola igen, men med "Barbies" och "Åsnesparkar" försvann det nästan helt innan loppet.
För en gångs skull värmde jag också upp rejält, och han inte stelna till innan startskottet.

Själva loppet gick precis som jag hoppats.
Jag hittade snabbt en rygg på en tjej(som jag sedan så blev tvåa i damklassen), och följde henne fram till halva loppet.
Därefter var det jag som drog tills hon kom loss ca. 500m från mål.

Rent tempomässigt höll jag som vanligt ett något för högt tempo, men lyckades hålla det uppe hela vägen.
Banan är ju lagd så att den lättaste delen är i slutet, därför kan det löna sig att springa på lite extra i början.
 

Min stackars 305:a

Min kära Forerunner 305 valde att lämna jordelivet igår!
Just när jag trodde allt var bra dog den fullständigt efter uppladdning.
Jag hade precis införskaffat nya remmar och nytt pulsband.

Nåja, sånt händer ju men det ställer ju till träningen lite grand.
Vill inte bara springa iväg och köpa vilken klocka som helst.

305 har verkligen varit en trotjänare och jag skulle inte tveka att köpa samma igen om priset var det rätta.
Tyvärr säljs den inte mer, så jag räknar med att det blir en 310XT istället.

Ovanstående gjorde att jag Inte riktigt visste hur jag skulle hantera tiden för testpasset igår.
Jag har provat olika appar till IPhone och tänkte att Funbeats App borde ju vara bra, med tanke på att man direkt kan lägga in träningen på deras sida direkt efter passet.

Det var fel val!
Uppvärmningen verkade registrerad normalt, men när själva snabbdistansen skulle igång hann jag springa ca. 1 km innan jag insåg att appen hade kraschat.
Det var det testpasset!

Istället sprang jag 2 x 2 km i 5 km tävlingsfart för att få fart på benen till loppet på onsdag.
Men även här strulade mätningen och jag fick gå in och justera hela passet manuellt efteråt.

Inför onsdagen vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig.

Förra årets lopp var startskottet på en positiv trend så jag håller tummarna!

Får inte luft

Jag det senaste halvåret sällan upplevt att jag har svårt med andningen.
Men just nu känns det som att jag inte får luft.
Det är precis som att jag liksom inte kan andas mig mätt på syre, och när jag springer kan jag inte djupandas.

Hoppas att det bara är något tillfälligt, för gårdagens 4 x 4 intervaller fick avbrytas efter halva tiden, inte för att jag var trött utan för att jag inte fick luft!

På onsdag är det Blodomloppet och det hade ju varit underbart om man kunde få lov att ösa på utan att kippa efter andan.

Bilder från loppet

Lite bilder som Sofie Erman tog före, under och efter loppet..
Många fler finns HÄR

Ösregnade innan starten

Inne i Trelleborg

Fortfarande pigga ben

Trött men glad

Ungefär halvvägs

Slagen hjälte

Sydkustloppet 2012

Förra årets positiva upplevelse gjorde att jag hade sett fram emot detta lopp väldigt mycket.

Det är något speciellt med Sydkustloppet, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag tror att det är det där med att springa från en punkt till en annan, och den varierade miljön och härliga stämningen.

Mor & far hämtade mig vid målet i Smyge och vi åkte tillsammans till starten. 

Vi stannade till på en bensinmack och köpte sopsäckar för att slippa den värsta vätan.

På vägen dit öste regnet ner, men på något vis så visste jag att det skulle hinna lätta innan starten gick.

Och mycket riktigt, strax innan starten lättade det och sedan blev vädret bara bättre under loppets gång.

Min uppladdning har som jag skrivit tidigare inte varit optimal alls, distanspassen har inte varit så många och influensan var värre i år än någonsin.

De första kilometerna gick oväntat lätt, jag höll ett öga på min Garmin, och tänkte hela tiden att "Det här går alldeles för lätt" och "Jag kommer att få betala för det här senare i loppet".
Men fram till 13 km kändes det fortfarande som "A walk in the park".

Efter detta blev jag tvungen att dra ner på tempot, och i min lagom mojsiga hjärna tänkte jag att jag lägger mig på motsvarande + sekunder som jag har sprungit för fort första delen av loppet.
Det höll i ca. 2 km och vid 18 km var jag redo att ge upp.

Även om jag inte har sprungit så många lopp så har jag alltid gått i mål, och gjort det lite till en grej att alltid genomföra det jag har föresatt mig.
Därför fanns det inte på kartan att bara stanna och sätta mig ner.

De nästa 2 km var ren pina!
Hela kroppen skrek åt mig att lägga av!
Om man tittar på pulsen så här i efterhand, så ser man att det var inte det som var problemet, jag hade bara inte uthålligheten för en halvmara denna dag.

Trots detta körde jag på i makligt tempo, och inte förrän det var ca. 1 km kvar gick jag första gången.
Jag stapplade lite... och körde igång... sprang 100 m och gick igen.
Så där höll jag på, och jag övervägde nog att börja att gå till och med på upploppet(tror jag, för jag var knappt vid medvetande).

Väl i mål kastade jag mig ner på rygg... och de minuter som jag låg där har jag inte så mycket minne av förutom att jag kolkade i mig resorb och allt vad jag fick tag i.
Jag minns också att jag tänkte:
Det här var ju trevligt, men detta var fan den sista gången jag utsätter mig för detta!

Så här dagen efter är jag otroligt nöjd med att jag ju ändå sprang 2,5 minuter fortare än förra året!
Och...jag undrar om det inte blir ett par halvmaror till i sommar:-)
Sydkustloppet blir det helt klart nästa år igen!

Jodå.. jag springer på lördag!

Influensan var seg, och jag tror att det kombinerat med allergi har sänkt mig lägre än jag annars skulle hamnat.

Under nästan tre veckor har jag inte sprungit ett enda kvalitetspass eller tränat styrka. Dessutom har det bara blivit ett par kortare distanspass.

Det enda längre loppet jag har anmält mig till i år är Sydkustloppet på lördag, så det skulle ju vara tråkigt om jag tvingades att avstå. Men igår beslutade jag mig för att springa, även om målsättningen blir lite annorlunda än den jag hade hoppats på.

Livstecken

Jo.. influensan kom till mig. Jag tror att den har spökat i kroppen sedan förra inlägget, men kom ut ordentlig för ca. en vecka sedan. Löpning är uteslutet, men jag tar lite korta promenader för att inte helt försoffas. Håller tummarna att jag är frisk och får några mil i benen till sydkustloppet 28 april!

Testpass

Jag gick hem tidigare från jobbet igår för att jag kände mig hängig.
Extra hängig för att jag visste att om jag nu blir sjuk, så kommer det att dröja ett tag innan jag får springa igen.

Men lite pasta och lite vila gjorde mig väldigt pigg igen!
Rejäl uppvärmning sedan iväg!

Det gav den största förbättringen av PB på 20 min testpasset hittills.
Jag kapade 9 sek/km från 4:18 till  4:09 per km, och sprang 140 meter längre än jag gjort tidigare.
Det bästa var nog att jag kände mig stark hela vägen, utan tillstymmelse till mjölksyra..

Nice!!


 

Tillbaka

Ja, jag vet att det var en månad sedan mitt senaste inlägg.

Men saken är att jag har jobbat stenhårt på ett jobbprojekt och haft det otroligt hett om öronen.

Projektet är inte helt avslutat, men det värsta verkar vara över nu.

Det har varit otroligt kul, och ibland blir jag helt uppslukad av något och vill att allt ska vara 100% korrekt och polerat när det kanske egentligen bara krävs lite rådata och lite beskrivande text.
Det gör nog att jag utför mer arbete än nödvändigt, men det jag överlämnar kan jag stå för och känna mig stolt över!


Min träning förlöper utan större problem, och jag märker att jag klarar mer och mer, och återhämtar mig lite fortare nu.
Jag håller fortfarande principen att inte springa två dagar i sträck, och numera vilar jag hellre en dag extra än riskerar skada.

Jag är nog en ensamlöpare, men ibland är det så himla trevligt att få lite direkt input och inspiration av andra människor.

När jag tittar efter i träningsdagboken var det väääääldigt längesedan jag inte sprang ensam.
Men idag har jag sprungit backintervaller med Löparprojektet i Skåne, med Sara i spetsen.
Har varit på väg flera gånger, men varje gång har det varit något som kommit i vägen.

För min del blev det 5 rundor på 1 km backintervallsrundan.
Det har inte blivit så mycket backar för min del det senaste halvåret, så det känns rejält i rumpan nu.
Och antagligen ännu mer i morgon.

Extra kul att se Johan i gång igen efter skador och sjukdom!

Drar ner..

En månads sjukdom i januari fick mig att fundera på vad som egentligen passar min kropp just nu.

Hela förra året gick mer eller mindre ut på att bygga styrka och bli frisk i ryggen.
Det var helt nödvändigt, men även om jag har långt kvar innan jag "kan göra vad jag vill" så känns det som att jag kan börja så smått att dra ner på den biten en smula.

De senaste veckorna har jag upplevt en boost utan like i min löpning bara genom att träna lite mindre och smartare.
Istället för tunga gympass blir det korta korta bålstyrkeövningar på vardagsrumsgolvet, och plankor i sovrummet innan sängdags.

Det håller musklerna sysselsatta, och sliter heller inte så mycket.

När det gäller löpningen kommer jag att springa 2,5 dag i veckan, med en lagom blandning av intervaller, kortdistans och långpass.
Långpassen kommer till en början vara rätt korta, och inte förekomma mer än varannan vecka.
Men jag tror att det lättare styrketränandet kan göra att jag klarar långpassen lite bättre.

Mina löppass har fått en helt annan karaktär eftersom jag oftast är mycket piggare i benen

Jag har också lagt på mig ett par kg, det känns som detta bara varit positiv för min utveckling, det kan kanske göra att kroppen blir mer robust i längden.

Jag firade min 41:a födelsedag i veckan.. Tänk att jag känner mig yngre idag än när jag var hälften så gammal:)

Lördag

Lördagens pass på ca. 15 km innehöll allt det jag jag har längtat efter de senaste åren.
Själva huvudpasset bestod av en timmes löpning i marschtempo och var kanske inte så mycket orda om förutom detaljen att jag njöt av varenda meter.
Hjärtat, syreupptagningen och resten av kroppen... Allt var med, och ingen del protesterade eller surade.

Vad som var ännu bättre var detaljen att jag efteråt var pigg, glad och kände mig sugen på att springa ännu mer.

Så här dagen efter känns absolut ingenting av passet i kroppen, bara en stor längtan till nästa gång och lyckan av att alla övningar de senaste åren har gett resultat.

Hypokondrikern

Jag har svårt att tolka kroppen signaler.

På det viset kan jag få en snuva att bli influensa, men även en rejäl skada att bli träningsvärk beroende på tillfället och humöret.
De dagar jag är utarbetad kan jag lätt känna mig hängig, småsjuk och även känna symtom av vad jag antar är allvarliga sjukdomar.

På samma sätt kan jag överse att mina vader har nått gränsen för vad de klarar, gå till jobbet med 40 graders feber eller träna dubbel mängd trots smärta.
Ändå känner jag mig helt pigg och frisk.

Är det hypokondri, och/eller omvänd hypokondri(om det kanske finns ett ord för det)?
Eller .. är ordet bara knäppis?

Jodå

Det var inte det smartaste jag gjort att hoppa ner från scenen, som jag skrev om i förra inlägget.
Men det var inget som tog mig ett år tillbaka i utvecklingen heller.

Faktum är att jag börjar bli så pass stark i höften att jag rätt snabbt tar mig upp från de små fallgropar jag hamnar i.
Även om jag inte är tip top, så är jag heller inte så dålig att jag behöver ställa in några träningspass, och jag behöver heller inte hålla igen när jag tränar.

Mina nya skor har också gjort att jag landar helt naturligt och har en helt annan stuns i foten, och de små vadproblem jag ibland hade tidigare är så gott som helt borta.

Dagens pass var ett litet testpass om 5 km för att se hur det stod till med hjärtat och kroppen generellt.
Svaret var bättre än förväntat.
Utan större ansträngning sprang jag idag lika fort som när jag sprang PB, och dessutom på hala vintervägar.
Det bådar gott för den kommande säsongen :-)

Helt frisk men lite smolk ändå..

Trots en rätt hård helg, där jag även fick festat en del känns hjärtat normalt igen.

Jag var en av dem som var med och grundade föreningen S.M.U.R.F som varje år bl.a. arrangerar den populära Sommarrocken i Svedala.
Det var 25 år sedan(tiden går), och i lördags var det stor fest för att fira detta.
Många kära återseenden av band och människor!

Mitt eget band från den tiden gick inte att samla eftersom medlemmar har flyttat utomlands osv.
Men jag fick i alla fall bidra med att sjunga ett par nummer ut musikalen Nattviol tillsammans med några av de andra som var med på tiden det begav sig.
Nattviol var det första som sattes upp på G:a Brandstationen när vi till sist efter lång kamp fick lov av kommunen att använda den som konsertlokal.
Hade vi inte kämpat hade det stått ett parkeringshus där idag.

Efter vi hade sjungit i lördags hoppade jag käckt ner från scenen, som inte är mycket mer än meterhög.
Gissa vad ryggen tyckte om det?

Hoppas att det inte är så allvarligt som det först kändes.

Ska ut och provspringa ikväll, håll tummarna!

Tillbaka

Mer än en vecka sedan mitt senaste löppass och hjärtat har känts bra igen i ett par dagar.
Jag hade dessutom en hel del träningsvärk i benen efter ett vibrationsträningspass i förrgår, men det kändes bra att passa på att springa idag när jag kunde få lov att göra det i dagsljus.

Målet var att ta det lugnt och bara känna att kroppen mådde bra.
Det gjorde den, och sakta men säkert började jag att öka takten...
Att det ska vara så attans svårt att hålla samma tempo hela vägen?

Jag fick ett mail..

"Jag försökte svara på din bloggsida men det misslyckades, så jag skriver så här istället.


Jag blir förvånad att en vuxen man skriver att det är ok att träna när man är sjuk.!!! Alla vet ju att man kan dra på sig framtida komplikationer med bl.a. hjärtmuskelinflamation, så du måste ha beredskap för att kunna låta kroppen vila och inte köra så hårt, vi har bara en kropp och ett liv. Det gäller att ta vara på det.
Kram från faster Anita"

Jag håller med om att det var otroligt korkat att springa med förkylning i kroppen.
Det finns egentligen inget försvar mer än att man när man varit sjuk typ en månad nästan gör allt för att känna sig "vanlig" igen, om så bara för ett par timmar.

Faktum är att jag blev lite oroad av ovanstående rader, så jag åkte in till vårdcentralen och fick taget ett EKG.

Lyckligtvis så allt normalt ut och läkaren trodde inte att mina tunga hjärtslag berodde på min förkylningslöpning.

Veckan som kommer kommer jag att köra mest styrka, och om allt känns bra börjar jag snart kuta igen:)

Update

Det har varit en bra vecka här.
Jag och min kollega har jobbat stenhårt på ett viktigt projekt med deadline fredag eftermiddag.
Skitkul och inspirerande:)

Jag har mått bättre och bättre och kunnat träna normalt.

Idag såg jag fram emot att springa med löparprojektet i Skåne med Ian Manners i skogen.
Men igår kväll började jag känna mig tung i kroppen igen och det började snörpa i halsen.

Idag är jag däckad framför brasan igen och undrar hur länge ett virus kan stöka i kroppen.
Det snart en månad sedan det började.

En positiv sak är att jag är grymt nöjd med mina nya skor.

Jag hade egentligen tänkt mig att köpa ett par Newton, men Löplabbet hade inte ett enda par hemma.
Men istället hittade jag Saucony Kinvara 2 som var helt perfekta för mig.
De är extremt lätta och har inte så mycket stöd.
Helt underbart att känna precis hur foten landar i underlaget.

Att hitta på när man inte kan vara ute i skogen och springa.. 4

Och att konstatera att det ändå känns bättre att springa sjuk än att sitta stilla sjuk. 

Kroppen kändes rätt ok. 

Skorna motsvarade förväntningarna, alltid lite pirrigt att prova ett nytt par.. 

Löpbandet i butiken är ju inte precis som att springa utomhus. 

Att hitta på när man inte kan vara ute i skogen och springa.. 3

Provspringa skorna och skita i att halsen är svullen.

Location:Svanevägen,,Sverige

Att hitta på när man inte kan vara ute i skogen och springa..2

Köpa nya skor!

Location:Djäknegatan,Malmö,Sverige

Att hitta på när man inte kan vara ute i skogen och springa..

Runners World och vinterstudion:)





I morgon "firar" jag 2 veckor som ickelöpare.

MYCKET segdraget

Som löpare är man ju annars van vid att nästan alltid vara frisk, så det är en ovan situation.
Är kanske en aning piggare, men slemmet sitter där det sitter.

Känner också hur snabbt kroppen ställer om förbränningen.
Har redan lagt på mig ett par kilo.. Känns inte alls bra!

Just nu är jag mest nöjd över att kunna åka till jobbet!

Segdraget

På nyårsdagen beslutade jag att det fick vara slut på förkylningen.

Drog ut och sprang 12,5 km i 4:47 min/km tempo.
Det kändes fint och både puls och andning kändes helt ok.

Tyvärr var detta nog för ansträngande.. i tisdags gick jag hem från jobbet med huvudvärk, halsont och en superseg kropp.

Och så känns det faktisk fortfarande.
Huvudvärken börjar så smått ge med sig men resten av kroppen är superseg och trött.
Hjärtat bankar stenhårt!

Hoppas verkligen inte att mitt lilla 12,5 km pass får långsiktiga konsekvenser...