Hela dagen var jag något uppskruvad.
Inte nervös... bara fokuserad.
Började med att åka upp en runda till sommarhuset, där jag tog det lugnt, laddade och försökte att tänka på annat.
Men när det är tävlingsdag så finns det verkligen inte något annat i mitt huvud, vilket vissa händelser senare på kvällen kan intyga. Jag glömmer, somnar och verkar allmänt förvirrad.
Det lugnade lite att träffa alla glada förväntansfulla löparvänner innan loppet,
och uppvärmningen hjälpte att väcka den sega kroppen.
Det blev lite småjoggande, "Barbiesar" och till sist ett par stegringslopp innan nedräkningen till starten började.
När starten gick (utan att någon märkte det där vi stod vid 45 minutersskylten) vaknade hela kroppen och planen jag hade i huvudet sattes i verket.
Jag siktade på att försöka hålla 4:20 tempo så länge som det var möjligt, och i början kändes det löjligt enkelt.
Folk kryssade som vanligt fram och tillbaka för att ta sig fram, och så som banan såg ut var det förenat med livsfara att inte ha koll vart man sprang. Första km där de flesta rusar dök det upp skyltar och grejer på konstiga ställen, jag var en hårsmån från att ränna rakt in i ett betongblock som var aningen olyckligt placerat.
Redan efter 3 km kände jag att farten blev för tuff att hålla.
Jag gick ner på ett lägre tempo för att inte gå helt in i väggen, och lyckades undvika den värsta mjölksyrepeaken.
Något jag måste komma ihåg till nästa gång är att dricka bättre innan loppet.
Denna gången hade jag inte gjort det, och när jag drack vid första kontrollen fick jag håll efter ett par hundra meter, men det påverkade mig som tur var inte så mycket.
När vi nådde halvvägs började jag undra om jag verkligen skulle kunna springa hela loppet överhuvudtaget.
Men Katarina hade placerat sig strategiskt och när hon började ropa "Upp med rumpan" fick jag ny fart.
Orsaken till att hon sade det var just att jag hade säckat ihop rejält pga. syra och efter det sträckte jag på mig och fick ny energi.
 |
| Ihopsäckad var ordet! (Foto: Katarina) |
Bara tanken på att vi var på väg tillbaka mot Malmö IP stärkte mig, och jag ökade något i hastighet.
När jag svängde in på upploppet såg jag mina föräldrar och min far ropade -"NU KÖR VI DEN SISTA BITEN".
Den sista biten såg inte så lång ut när jag tittade på den innan loppet, men nu såg den nästan ut att vara oändlig.
Fast jag lyckade pressa mig - öka och få till en helt ok spurt.
Jag var extremt törstig efteråt.
Tog en klunk av vattnet från bordet och konstaterade att det smakade vämjeligt.
När jag frågade killen som stod och fyllde muggarna svarade han : - "Ja jag vet inte vad det är med vattnet.. det är alldeles smutsigt och smakar konstigt."
Behöver knappast berätta att jag spottade ut det jag hade i munnen och tömde muggen i en buske.
Arrangemanget var mycket bra tycker jag(förutom vattnet då).
Det var massor av folk vid banan som hejade nästan överallt och det var hög stämning bland löparna.
Att ha upploppet där det var var en bra idé och gav en extra skjuts in mot mål med alla glada tillrop.
Resultatmässigt var det flera vänner och bloggvänner som presterade både bra tider och PB.
Placeringsmässigt var det nog SuperSara och SnabbeJohan som var vassast, (de hamnade på pallen):-)
Själv kan jag ju inte vara annat än nöjd när jag persade med nästan två minuter!
Efter loppet sammanstrålade flera av löparvännerna på trevlig grillkväll.
En härlig avrundning på en lyckad dag!
