Framsteg med dotter

Min kära dotter gör stora framsteg.
Tillsammans springer vi ungefär varannan dag och det är SÅ underbart att höra hur hon bara vill ha mer och mer av löpning.
Fortfarande går allt i maklig takt, men jag ser att hon växer för varje gång som vi gör något nytt, eller springer en ny distans.
Senast var det milen!

För mig är det underbart att ha någon som bestämmer takten och pushar när det behövs.

Springer

Det är inte så att jag suttit stilla i tre år.
Jag har både sprungit och tränat styrka, fast väldigt sporadiskt och helt utan plan.
Med en kropp så bräcklig som min är det nog inte så dumt att bara hålla igång utan att pressa sig för hårt.

Det senaste året har jag mer eller mindre varit helt skadefri, vilket ju beror på att jag inte rusar på som förut utan mer njuter av träningen.
Det här med att mäta rundor och pressa km-tider är också något inte gör så mycket mer.

Det senaste kvartalet har präglats av sjukdom.
Först influensa med efterföljande lunginflammation.
Därefter maginfektion, en Campylobact som hade beslutat sig för att inta min kropp.
Efter 4 dagar på isoleringen på infektionskliniken fick jag åka hem.

Nu känner jag mig dock piggare och har fått ett par löppass i benen, hoppas att det fortsätter så.

En sak som är väldigt roligt är att min yngsta dotter också börjat att springa.
Hon har kämpaglöd och ger sig inte, det ska bli kul att se om hon tar det hela vägen och springer längre rundor med pappa.

Och hur var det här?

Jo tack!

Det är faktiskt mycket bra med mig..

Sett i backspegeln hade jag en stor nergång i början av året.
Ingenting kändes kul och all träning var helt utan inspiration och mål.
Detta ledde till att jag stoppade i mig massor av mat och annat och att jag drog på mig en hel del kilon.

Så här i efterhand ser jag vad det var som ledde till att jag kraschade.

• Stressig vardag(Så är det fortfarande)
• Enformig träning(Sprang endast intervaller och tränade nästan ingen styrka)
• Högoktanig kost(socker en masse)
• Allmän slöhet och vintertrötthet.
• Gamla skador
• Bristande löpteknik

Efter hand som jag lär känna mig själv förstår jag att träning är helt nödvändigt för att jag ska orka med vardagen och hålla humöret uppe.
Mitt jobb är väldigt stressigt men underbart roligt, så det gäller att hitta balansen och kunna ge allt utan att kroppen får betala.


Hur är det nu?

Det har funnits flera initiativ under våren då jag kommit igång lite grand, men det som verkligen kicjkstartade träningen var när min dotter Hanna kom till mig och önskade att vi skulle börja träna ihop.
Hon är 17 år och tycker det är lite jobbigt med uppspända killar och testosteronet på gymmet.
Dessutom är det ju inte illa när man får skjuts till gymmet av pappa.

Sagt och gjort, vi har nu en månads tid hållit igång med styrka 2-3 ggr per vecka.
Det är helt förbehållslöst utan krav eller konstigheter.  Vi tränar när det passar och håller en takt som passar båda, och stöttar varandra när det känns jobbigt.

När det gäller löpningen kände jag till slut att jag totalt hade tappat uthålligheten.
Jag sprang men tog totalt slut efter ett par kilometer, och visste inte hur jag skulle komma vidare.
Sättet jag kommit ur detta är nog styrketräningens förtjänst till största delen, men även att jag sprungit längre och längre pass i snigeltempo.

Den största förändringen kom nog när jag diskuterade löpsteg med Katarina då jag insåg att jag egentligen alltid knappt böjt vänsterbenet när jag sprungit.
Det gör att jag har stött nästan hela min vikt ner på ett rakt ben, vilket ju inte alls är speciellt bra för höft och knän.
I gymmet kör jag extra knäböj,  och när jag springer är detta något jag fokuserar extra på.





















Viktmässigt jag jag egentligen inte gått ner så mycket, men det är mer muskler som sitter på kroppen nu än i början på året.
Och det viktigaste är inte kilon, utan att må bra!

Det går bättre!

Jo, det har hänt otroligt mycket sedan mitt senaste inlägg.

Katarina läste detta inlägget och erbjöd sig att hjälpa mig.

Sedan dess har det rullat på rätt bra, utan större avbräck.

Kondisen var helt i botten, men kroppen var ju hel, och de flesta muskler intakta.

Därför har det ändå gott rätt snabbt att komma igång igen.

En annan sak som jag har lagt in är TRX, som förutom att det har givit mig en grym bålstyrka, även har aktiverat mina baksidor på benen som har varit en svag punkt hos mig.

Dessutom deltar jag i Katarinas Drakmammeträning varje vecka, det där med en fast punkt i träningen är extremt viktigt för min motivation märker jag.

Bild: Jens Rydén - http://jensryden.se/

Löpmässigt tror och hoppas jag att jag nu är lite klokare.
Jag har sprungit två pass i veckan, ett intervallpass och ett distanspass.
Distansen ökar jag med en km i veckan, för att inte slita för mycket..

Det känns bra!

Vända på skutan..

Min mathållning har varit extremt osund.
Det värsta är att jag är medveten om det, och låter mig helt och hållet styras av kroppens signaler, precis som den gamla inte så goda tiden.

Men det börjar bli något bättre.

Min standardpåse med godis som jag brukar ta när sockersuget är värst, sådär 1,5 timme efter lunch har jag hoppat över ett par dagar.
Men jag har inte helt hittat tillbaka till de gamla rutinerna, men det känns som att jag är på rätt väg.

Att motivera mig själv att träna verkar inte vara så svårt.
Redan nu är det stor skillnad, och då har jag ändå bara sprungit 4 lunk/fartlekpass utan klocka sedan min långa "vila".

Vilopulsen har på denna korta tid sjunkit från 85 till dagens 49 slag, vilket känns helt underbart.
Hela kroppen är så väldigt mycket lugnare, andningen skön och jag känner mig hög på allt syre jag får i mina lungor.
Och jag njuter oerhört av träningsvärken jag har idag efter gårdagens löppass.

Det bästa av allt är att min ständiga följeslagare huvudvärken inte har synts till på ett par dagar!

Svart på vitt

Om jag nu ska kunna ta mig själv på allvar igen måste jag lägga korten på bordet.

När jag var som bäst tränad vägde jag 70,5 kg.
Idag pekar vågen på 81,5.
Jag inser att 70,5 nog är för lite, med tanke på min längd och vad som är min trivselvikt.

Så därför väljer jag att sätta mitt viktmål mål i "Återtåget" till 74 kg.
Detta mål ska jag försöka att nå innan 30 juni 2013.

Det vänder..

De senaste månaderna har inte varit en dans på rosor.
10 kg tyngre, och totalt otränad är jag nu..

Dessvärre vet jag inte vad det var som gick snett, för helt plötsligt var all motivation borta.
Allt det där som förut gjorde att det pirrade i kroppen innan träningen var som bortblåst, och istället kändes allt totalt lönlöst och tråkigt.

Jag har inte varit helt stilla den här perioden, men i stort sett all konditionsträning har legat nere.
Därför är jag ungefär i samma form som när jag började träna för 5-6 år sedan.

För någon vecka insåg jag att jag inte kan fortsätta denna negativa trend.

Första löppasset var något av det värsta jag varit med om.
Jag har visserligen mer hastighet i kroppen nu än för 6 år sedan, men uthållighetsmässigt var jag verkligen på botten.

Så... back to basic!

Det bästa med att vara på botten är att det bara finns en väg, och den bär uppåt.
Ska försöka att skriva lite grand här på bloggen om mina tilltänkta framsteg.

Äppelform