Framsteg med dotter

Min kära dotter gör stora framsteg.
Tillsammans springer vi ungefär varannan dag och det är SÅ underbart att höra hur hon bara vill ha mer och mer av löpning.
Fortfarande går allt i maklig takt, men jag ser att hon växer för varje gång som vi gör något nytt, eller springer en ny distans.
Senast var det milen!

För mig är det underbart att ha någon som bestämmer takten och pushar när det behövs.

Springer

Det är inte så att jag suttit stilla i tre år.
Jag har både sprungit och tränat styrka, fast väldigt sporadiskt och helt utan plan.
Med en kropp så bräcklig som min är det nog inte så dumt att bara hålla igång utan att pressa sig för hårt.

Det senaste året har jag mer eller mindre varit helt skadefri, vilket ju beror på att jag inte rusar på som förut utan mer njuter av träningen.
Det här med att mäta rundor och pressa km-tider är också något inte gör så mycket mer.

Det senaste kvartalet har präglats av sjukdom.
Först influensa med efterföljande lunginflammation.
Därefter maginfektion, en Campylobact som hade beslutat sig för att inta min kropp.
Efter 4 dagar på isoleringen på infektionskliniken fick jag åka hem.

Nu känner jag mig dock piggare och har fått ett par löppass i benen, hoppas att det fortsätter så.

En sak som är väldigt roligt är att min yngsta dotter också börjat att springa.
Hon har kämpaglöd och ger sig inte, det ska bli kul att se om hon tar det hela vägen och springer längre rundor med pappa.

Och hur var det här?

Jo tack!

Det är faktiskt mycket bra med mig..

Sett i backspegeln hade jag en stor nergång i början av året.
Ingenting kändes kul och all träning var helt utan inspiration och mål.
Detta ledde till att jag stoppade i mig massor av mat och annat och att jag drog på mig en hel del kilon.

Så här i efterhand ser jag vad det var som ledde till att jag kraschade.

• Stressig vardag(Så är det fortfarande)
• Enformig träning(Sprang endast intervaller och tränade nästan ingen styrka)
• Högoktanig kost(socker en masse)
• Allmän slöhet och vintertrötthet.
• Gamla skador
• Bristande löpteknik

Efter hand som jag lär känna mig själv förstår jag att träning är helt nödvändigt för att jag ska orka med vardagen och hålla humöret uppe.
Mitt jobb är väldigt stressigt men underbart roligt, så det gäller att hitta balansen och kunna ge allt utan att kroppen får betala.


Hur är det nu?

Det har funnits flera initiativ under våren då jag kommit igång lite grand, men det som verkligen kicjkstartade träningen var när min dotter Hanna kom till mig och önskade att vi skulle börja träna ihop.
Hon är 17 år och tycker det är lite jobbigt med uppspända killar och testosteronet på gymmet.
Dessutom är det ju inte illa när man får skjuts till gymmet av pappa.

Sagt och gjort, vi har nu en månads tid hållit igång med styrka 2-3 ggr per vecka.
Det är helt förbehållslöst utan krav eller konstigheter.  Vi tränar när det passar och håller en takt som passar båda, och stöttar varandra när det känns jobbigt.

När det gäller löpningen kände jag till slut att jag totalt hade tappat uthålligheten.
Jag sprang men tog totalt slut efter ett par kilometer, och visste inte hur jag skulle komma vidare.
Sättet jag kommit ur detta är nog styrketräningens förtjänst till största delen, men även att jag sprungit längre och längre pass i snigeltempo.

Den största förändringen kom nog när jag diskuterade löpsteg med Katarina då jag insåg att jag egentligen alltid knappt böjt vänsterbenet när jag sprungit.
Det gör att jag har stött nästan hela min vikt ner på ett rakt ben, vilket ju inte alls är speciellt bra för höft och knän.
I gymmet kör jag extra knäböj,  och när jag springer är detta något jag fokuserar extra på.





















Viktmässigt jag jag egentligen inte gått ner så mycket, men det är mer muskler som sitter på kroppen nu än i början på året.
Och det viktigaste är inte kilon, utan att må bra!

Det går bättre!

Jo, det har hänt otroligt mycket sedan mitt senaste inlägg.

Katarina läste detta inlägget och erbjöd sig att hjälpa mig.

Sedan dess har det rullat på rätt bra, utan större avbräck.

Kondisen var helt i botten, men kroppen var ju hel, och de flesta muskler intakta.

Därför har det ändå gott rätt snabbt att komma igång igen.

En annan sak som jag har lagt in är TRX, som förutom att det har givit mig en grym bålstyrka, även har aktiverat mina baksidor på benen som har varit en svag punkt hos mig.

Dessutom deltar jag i Katarinas Drakmammeträning varje vecka, det där med en fast punkt i träningen är extremt viktigt för min motivation märker jag.

Bild: Jens Rydén - http://jensryden.se/

Löpmässigt tror och hoppas jag att jag nu är lite klokare.
Jag har sprungit två pass i veckan, ett intervallpass och ett distanspass.
Distansen ökar jag med en km i veckan, för att inte slita för mycket..

Det känns bra!

Vända på skutan..

Min mathållning har varit extremt osund.
Det värsta är att jag är medveten om det, och låter mig helt och hållet styras av kroppens signaler, precis som den gamla inte så goda tiden.

Men det börjar bli något bättre.

Min standardpåse med godis som jag brukar ta när sockersuget är värst, sådär 1,5 timme efter lunch har jag hoppat över ett par dagar.
Men jag har inte helt hittat tillbaka till de gamla rutinerna, men det känns som att jag är på rätt väg.

Att motivera mig själv att träna verkar inte vara så svårt.
Redan nu är det stor skillnad, och då har jag ändå bara sprungit 4 lunk/fartlekpass utan klocka sedan min långa "vila".

Vilopulsen har på denna korta tid sjunkit från 85 till dagens 49 slag, vilket känns helt underbart.
Hela kroppen är så väldigt mycket lugnare, andningen skön och jag känner mig hög på allt syre jag får i mina lungor.
Och jag njuter oerhört av träningsvärken jag har idag efter gårdagens löppass.

Det bästa av allt är att min ständiga följeslagare huvudvärken inte har synts till på ett par dagar!

Svart på vitt

Om jag nu ska kunna ta mig själv på allvar igen måste jag lägga korten på bordet.

När jag var som bäst tränad vägde jag 70,5 kg.
Idag pekar vågen på 81,5.
Jag inser att 70,5 nog är för lite, med tanke på min längd och vad som är min trivselvikt.

Så därför väljer jag att sätta mitt viktmål mål i "Återtåget" till 74 kg.
Detta mål ska jag försöka att nå innan 30 juni 2013.

Det vänder..

De senaste månaderna har inte varit en dans på rosor.
10 kg tyngre, och totalt otränad är jag nu..

Dessvärre vet jag inte vad det var som gick snett, för helt plötsligt var all motivation borta.
Allt det där som förut gjorde att det pirrade i kroppen innan träningen var som bortblåst, och istället kändes allt totalt lönlöst och tråkigt.

Jag har inte varit helt stilla den här perioden, men i stort sett all konditionsträning har legat nere.
Därför är jag ungefär i samma form som när jag började träna för 5-6 år sedan.

För någon vecka insåg jag att jag inte kan fortsätta denna negativa trend.

Första löppasset var något av det värsta jag varit med om.
Jag har visserligen mer hastighet i kroppen nu än för 6 år sedan, men uthållighetsmässigt var jag verkligen på botten.

Så... back to basic!

Det bästa med att vara på botten är att det bara finns en väg, och den bär uppåt.
Ska försöka att skriva lite grand här på bloggen om mina tilltänkta framsteg.

Äppelform

Motivationsbotten

Vet inte riktigt vad som hänt, för jag tjatar alltid om att jag alltid är motiverad att träna.
Men just nu får jag verkligen pressa mig själv för att komma iväg.

Det började med någon veckas sjukdom, men efter tre veckor hade jag fortfarande inte tränat ett enda pass.
När jag nu väl har börjat så känns det segare än segast.
Dessutom har jag lagt på mig 8 kg på ungefär två månader vilket gör det ännu tyngre.

Nu när julen närmar sig hade det ju varit bra att kommit igång ordentligt innan det är dags för den goda Brun/rödkålen..


Dessutom känns det som att aptiten är obegränsad ju nu..
Härmed en bild av mina härliga flickor från ett restaurangbesök i helgen:-)

Gymmar..

Jag är mer eller mindre klar med att gå till kiropraktorn varje vecka.
Allt är väldigt mycket bättre i ryggen, så pass bra att jag sällan ens tänker på att jag haft problem innan.

Dessutom har övningarna jag fått, gjort att nerver som tidigare varit klämda kommit igång igen.

Just nu gymmar jag en hel del.
Det känns otroligt gött att känna att kroppen svarar och att jag läker bit för bit..
Vi har ett bra gym på jobbet, som jag tidigare avfärdat, men som har allt en löpare kan önska sig.

Jag har lagt på mig 5 kg den senaste månaden, tror att det kan vara rätt bra, när jag nu gymmar så mycket.

För övrigt har hösten drabbat mig med full kraft.
Jag försöker balansera med vitaminer och levande ljus, men det känns som en ojämn kamp.
Orkar jag bara fram till jul så brukar det kännas bättre av bara tanken att vi går mot ljusare tider.

Sjuk

Jag konstaterar att lite vila är mumma för ryggen.

Vid senaste Kiropraktorbesöket visade mätningen 93%(Av vad man nu mäter).. När jag var där första gången var det 62%.
Det är en sorts apparat som man drar längs med ryggraden och får fram hur mycket låsningar och spänningar som finns.

Statistiknörd som jag är måste det ju betyda något bra:)


Men någon halvmara blev det inte idag.

Jag har känt i ett par dagar att jag hade något i kroppen, men hoppades att min intensiva d-vitaminbehandling och vila skulle hjälpa

Kanske var det kroppen som spontant gav sig själv feber för att slippa de 21,1 kilometrarna.

Går framåt

Precis som Kiropraktorn sa så rörs det om en hel del i ryggraden.
Det gör att jag kanske inte bara känner mig bättre, utan ibland känner jag mig tvärtom mer tillknycklad än tidigare.
Men redan börjar jag märka skillnad på de tre punkter i ryggen som bråkar.

Problem har ju en förmåga att fortplanta sig och som det är nu är det tre områden som smärtar.
Två av dem har jag knappt tänkt på tidigare, men när man börjar rota så träder de fram ut gömmorna.


Jag har gjort alla övningar precis som han föreskrev.
Faktum är att jag har gjort dem 2-3 gånger fler än han föreskrev, men han sa faktiskt att jag kunde köra på tills jag kände mig sliten, så det gör jag.

Det är lätt att motivera sig när man märker framstegen, och redan när jag reser mig upp känner jag en stor lokal smärtlindring.

Vid dagens besök konstaterades att min höft och rygg i samma område så riktigt bra ut.
Nu ska vi börja fokusera på problemen som sitter mitt i ryggen och i nacken..

Och... på lördag blir det halvmara minsann :-)

Kiropraktiken får chansen

Eftersom jag aldrig verkar bli helt bra från mina ryggproblem tänkte jag nu försöka med kiropraktik.

Orsaken är att jag var på ett föredrag i förra veckan där en kiropraktiker berättade om patienter han haft, som gjort makalösa framsteg.
Gemensamt för nästan allihop var att de hade mer eller mindre liknade åkommor som jag har.

Det jag lider stammar antagligen alltihop från en bilolycka för snart 20 år sedan, då vår bil blev påkörd från sidan.
Min fru blev svårt skadad, min dotter hade änglavakt och klarade sig helt, medan jag själv fick ett par brutna revben och allmänt mörbultad.

Frun skrevs ut efter ungefär en månad, och jag själv efter en vecka.
Något år efter kom problemen smygande, med ryggskott och stelhet i ryggen.
Under ett par år gick jag till flera olika naprapater och sjukgymnaster, och efter hand klingade problemen av.

Som det är nu är det inte bara ländryggen och diskbråck som ställer till besvär.
Min nacke och en punkt mitt i ryggen smärtar också ibland.

Så idag uppsökte jag Malmö Kiropraktorklinik för att påbörja min resa mot uppresthet och smärtfrihet.

Efteråt konstaterades det att jag kommer att behöva flera behandlingar och att han inte riktigt visste hur lång tid det kommer att ta.

Jag berättade att jag slaviskt kommer att följa alla rekommendationer han ger, men fick skrämselhicka när han sa att att inte borde löpa alls den första tiden, eftersom det belastar så mycket mer än annan träning.

Jag har inte helt bestämt hur jag ska göra..
Antingen skiter jag helt i Kiropratorn och kör på och hoppas på det bästa.

Eller går dit, men springer i smyg(kanske med lägre intensitet).

Eller så gör jag helt enkelt som han säger och går in i "skademode".. Och deppar.

Inte kul att både skadedeppa och höstdeppa samtidigt!

Återhämtning

Det händer varje gång efter större lopp att jag ungefär en vecka till uppemot 10-11 dagar mår skit rent fysiskt i kroppen.

Det är ganska lustigt att titta tillbaka på gamla inlägg där jag undrar om jag har hjärtproblem, eller andra åkommor trots att det bara är ett par dagar efter en större ansträngning.

Här är ett par exempel:
http://jogg-thomas.blogspot.com/2010/09/overtranad.html
http://jogg-thomas.blogspot.se/2012/05/far-inte-luft.html

Gemensamt för detta är att det är högst tillfälligt, även om man blir lite skräckslagen efter några dagar och börjar fundera på vilken allvarlig sjukdom man nu har fått.
Hypokondrin finner nya höjder när man dessutom börjar googla på symtomen.

Lösningen heter återhämtningsjogg för mig i de flesta fall.

Efter lördagens insats har jag varit totalt energilös och mått skit helt enkelt.
Jag har ingen feber, men varenda liten ansträngning, såsom att gå upp från sängen eller sätta på kaffe kändes jobbigt.
När jag satte mig i soffan i går efter dagens jobb låg min vilopuls på 95.
Måste ju göra något..

Så på med löparskorna, ut och börja lunken.

Efter 1 km var jag smått uppvärmd och pulsen började kännas bra..
Efter 4 km kändes allt nästan som vanligt.
Vid milen var det löpareurofori och tacksamhet.

I morse var pulsen normal igen:-)

DNF

Ja, hade egentligen inte tänkt att springa Malmö Halvmarathon.

Men i ett svagt ögonblick här i veckan föll jag för frestelsen när jag fick ett startbevis nästan gratis av en stackars anmäld deltagare som blivit förkyld.

Och när jag nu ändå startade kunde jag ju liksom försöka köra järnet.
Bära eller brista liksom..

Jag hade tänkt mig att ligga på ca 4:50/km tempo, för att snygga till mitt pers och få en bra resa.
Men som vanligt hade jag svårt att hålla mina hästar i starten.
Första km gick på 4:21 och andra på 4:33 vilket i och för sig kändes helt ok, men jag visste att jag skulle få betala för det längre fram.

Inte förrän vid milen låg jag i det tempot som jag hade planerat, men då var skadan redan skedd.

Fram emot 15km kändes det fortfarande ok, men därefter tog det stopp.

Lyckligtvis fanns min syster med man, samt föräldrarna tillfälligtvis tjoande och hejande precis där jag kom förbi, strax efter att vi hade passerat det gamla färjeläget i Limhamn, med mindre än 5 k kvar.

Jag valde att lägga ner... Och blev hemskjutsad utan att passera gå den här gången.

Första gången som jag DNF:at.. Och förhoppningsvis även den sista!

Det går lite bättre..

Det känns som att löpningen går åt rätt håll, och att jag återhämtar mig fortare efter varje pass. För första gången på länge gjorde jag igår avsteg från min regel att aldrig springa två dagar i sträck.
Men kroppen kändes så pass pigg att jag inte kunde låta bli när temperaturen var perfekt och sommarmalmö bara väntade.

Ett par gånger om året upplever jag de där passen.. de där som gör att man minns varför löpning är det bästa som finns.
Igår var ett sådant pass.
Ljummen kvällsluft, människor på uteserveringarna.
Glada skratt och tillrop på vägen och en kropp som inte protesterade alls.. Härligt!

Jag har lagt till en sak i min rehab som verkar göra stor skillnad, och det är sk. squats som Johan beskriver här:

Det ger en otroligt bra sträckning i ryggen, och skapar plats åt min bråkande disk.

Halvskadad medelålders man

Jag vill gärna berätta precis hur det känns just nu..
Men jag vet faktiskt inte.

Jag är ett stort frågetecken.

I tre veckor var vi på semester.
Underbara Salzburg avverkades, så även Codroipo och Lago di Garda.

Jag har ALDRIG problem med motivationen.
Det enda som hindrar mig från att springa varenda dag är att kroppen säger stopp.

Ibland drömmer jag mig bort och låter kroppen styra.. Då går tusingarna i 3:45 tempo.
Ibland låter jag smärtan tränga igenom.. Då går det inte lika bra.

Bjuder härmed på några bilder från semestern.. Inga kommentarer.. bara glädje och tacksamhet.

Ja jag vet..

Mina uppdateringar är högst diffusa och kommer i ojämn takt.

Det kan bero på att känslan för löpträningen går upp och ner beroende på hur min rygg/höft mår.

Jag är just nu på semester tillsammans med familjen och har löparskorna med så klart.

Mina pass har varit väldigt sporadiska. Allt från 4 x 4 i tyrolen och medföljande hemlinkning pga. ont i rygg och höft till korta pulshöjare i energiskog i norra Italien.

Min senaste plan går ut på att jag ska köra 100 st McKenzie varje dag.
Idag lyckades jag komma upp i 50 st..

Bättre:-)

11 dagars löpvila och spridda bålstyrkepass gjorde susen.
Efter det smög jag igång med löpningen igen.

Det känns faktiskt riktigt bra nu, men samtidigt är det ju aningen bräckligt och kan bli sämre om jag inte passar mig.
Men generellt är jag otroligt mycket starkare nu än förra gången jag hade problem.

Måste lära mig att bålstyrkan är nödvändig.
Känningarna kom efter en period helt utan detta, ska köra minst ett pass i veckan from nu... sommar som vinter!


Sommar betyder också resor, och hittills har jag varit 3-4 gånger i Stockholm i jobbet, samt varit ett par dagar nere vid Gardasjön i Italien och lämnat min dotter som ska jobba där hela sommaren.

Denna gången kunde jag ju inte springa där nere, men när jag åker på riktig semester på fredag lovar jag att jag ska utforska flera olika löparstråk i Europa.

Here i go again..

Höften = Ihopsäckad
Malmömilen = Nope
Plan = Styrka och Rehab.

Häpp!

Top 1000 Challenge

De senaste 29 åren har man haft företagsstafett i Köpenhamn, den sk. DHL stafetten.
Det är ett jättemysigt arrangemang som de flesta ser fram emot hela året som innebär äkta Dansk hygge, inkl. öl vin och samvaro.
Jag har själv skrivit om det ett par gånger här på bloggen:
Här och Här.
Man susar runt en blaskig bana och leker slalom eftersom ambitionsnivån är lägsta tänkbara.
Telia brukar ha uppemot 20 lag anmälda så alla som vill kan delta.

Nu har KPMG och sammanslutningen TOP 1000 gått ihop och startat ett företagsarrangemang som innebär fokus på prestation, dvs. företagen uppmanas ta ut bästa möjliga lag och tävla på riktigt mot andra i samma bransch.

 

Tillsammans med mina fyra kollegor körde vi järnet igår.
Loppet gick vid Bagsværd sø som ligger idylliskt i norra Köpenhamn och totalt 85 lag var anmälda.

Jag var tredjeman i laget och Yusuf och Bo hade gjort ett bra jobb på de två första sträckorna.

När jag fick stafettpinnen var det fullt ös från början.
Jag kände mig pigg, men jag visste att vid 1 km skulle den första backen komma
.

Blundar som vanligt..

Den var otroligt jobbig, och när det till sist började slutta utför igen var jag tveksam till att jag ens skulle kunna fortsätta loppet. Benen kändes som stockar och klockan hade inte ens pipit km-pip två gånger.

Halvvägs passerar man startområdet igen, och jag fick ny energi av alla hejarop och av att fått lite utförslöpning.
Därefter vände det uppåt igen, och en backe som var nästan lika lång och plågsam som den första.
Här hade jag långt framskridna tankar på att börja gå, men tanken på att Bent stod och väntade nere vid mål gav den energin som behövdes för att ta mig upp över krönet.
Sista 800 m var det bara att ösa genom skogen, och när jag till sist gick i mål kändes benen oförskämt pigga igen.

Sistemannen Jan gjorde sedan sitt jobb, och vi slutade på en fin 16 plats i herrklassen.

Loppet gav helt klart mersmak, och blir jag uttagen nästa år tvekar jag inte en sekund att vara med igen:-)