Yddingeloppet

En härlig dag blev det.
Temperaturen 10 grader, nästan vindstilla, och endast vattenpölar några få ställen på sträckan.

Eftersom jag har sprungit väldigt sparsamt med terräng visste jag faktiskt inte vadjag skulle vänta mig för prestation idag.
En kompis sade att han tre år i rad försökt att komma under timmen på 12 km.
Jag tyckte att det verkade som ett bra riktmärke och körde på.

Bruttotiden hamnade på 59:25, så jag antar att det var ungefär som förväntat.
Fast efter stigningarna fram till 5 km trodde jag att jag skulle behöva gå av halvvägs. Som tur var gick det utför efter det, och sista biten kunde jag få till en helt ok spurt.



Dessutom jättekul att träffa trevliga människor, både hemifrån Svedala men även mina löparvänner och bloggvänner.
Zingo sin vana trogen, ställde upp trots de nästan 6 milen i Köpenhamn igår.

Laddar upp i sommarhuset

Då blir det ändå Yddingeloppet imorgon.
Jag som inte alls har trott att jag skulle springa, men mina ben gav mig tummen upp i morse.
Och då är det ju bara att lyda.

Just nu sitter jag och myser i vårt sommarhus i Lerberget, 2 km söder om Höganäs.
Har fötterna på bordet och tittar på film.

11.00 i morgon smäller det :-)

Yddingeloppet eller ej

Jag funderar fortfarande på om jag ska springa Yddingeloppet.
Visst hade det varit jättekul, men det känns som att min kropp är inställd på hård träning.

Jag tror jag låter vädret avgöra, om det inte är "novemberkåsaväder" springer jag. Och då är det inte för att prestera pb, utan för att träffa alla trevliga människor;)

- Posted using BlogPress from my iPhone

St. Hans backar

Idag var det dags för veckans backträning vid St. Hans backar.
Vädret var ju inte jättebra tidigare på dagen, men strax innan 17 sprack det upp.

Vi blev 6 stycken, inklusive Annas och Mårtens lilla Elias som satt i vagn, och fick åka många roliga turer.
Zingo hade sprungit de 5 milen i Markusloppet igår, men kom ändå med och körde lite återhämtning.

Själv var jag pigg i benen och körde stenhårt.
Sista rundan blev faktiskt så jobbig at jag fick stå i nästan 5 minuter och hyperventilera med stöd för att inte falla omkull.
Ett tag mådde jag faktiskt mycket illa, men jag fick behålla lunchen.

Jag är rätt nöjd, både med att det gick så bra, men också att jag lyckades pressa mig själv helt till det yttersta, och ge mina lungor den välbehövliga genomköraren.

Morgonträning!

05:00 Brrrrr... brrrrr...brrrr. (Iphonen burrar att det är dags att stiga upp).
05:06 De framlagda kläderna sitter på och jag öppnar ytterdörren.
05:18 uppvärmning klar och jag sätter igång att springa.

Min maratonvän Bo springer varje morgon, och han berättar alltid hur bra han mår och att han njuterhela dagen efter sin morgonstund.
Det var en lite spännande upplevelse måste jag säga, kroppen kändes helt annorlunda jämfört med vad den brukar göra vid vanliga pass.

Det verkar som att min kropp är väldigt beroende av energi, för fysiska aktiviteter.
Trots att jag kände mig totalt orkeslös, och benen var som betongklumpar så körde jag på i nästan 10 km. Hög puls och lågt tempo :-o
Foten är ju fortfarande inte i bästa form efter överansträngningen, men Jimmy hade tejpat upp den rejält, så där hade jag i alla fall inga känningar.

Det var en annorlunda upplevelse, men jag tror att höstens och vinterns träning kommer att föregå i normal träningstid framöver.
Kanhända att jag tar upp det hela när det börjar bli morgonvarmt i maj -11 igen:-)

Styrka och stabilitet!

Detta ska fr.o.m nu vara mitt motto!

Nu när det inte är fler lopp är mitt fokus på att köra löpskolning och styrka så mycket som möjligt!

Jag har verkligen fått smak för det där med att springa utan att ha ont.
Visst låter det löjligt, men under de 3-4 år som jag "joggat" har jag alltid haft ont någonstans.

Men det är verkligen konstigt att så många människor bara beger sig ut i spåret utan att ha förberett sig utan den minsta förberedande träning.
Man skulle ju aldrig fundera på att lyfta flera hundra kilo i bänkpress utan att ha tränat.
Ändå gör miljoner människor precis samma sak som jag gjorde, nämligen låter den enorma kraften av ett löpsteg förstöra, och mosa alla muskler/senor/ben i foten och vaderna.

Nu är det slut med det.
Efter dagens besök hos Jimmy är jag helt medveten om mina brister i vänsterfoten, och vet någorlunda hur jag ska hantera det.

I morgon är första dagen av resten av mitt liv..
Jag vet att det är uttjatat, men fr.o.m nu kommer jag att tänka långsiktigt.
Jag ska INTE lockas att springa ett lopp jag inte har planerat för, eller lockas att köra träningen fortare/hårdare än jag planerat.
Det sistnämnda är ett stort problem för mig, för jag mister fokus på träningen alldeles för ofta, och drar iväg i ett aldeles för högt tempo (nybörjarfel.. jag vet!!)

Oh happy day..

Eftersom krämporna börjat att avta något vågade jag ge mig ut på en femma i kväll.
Jag var lite velig, för på morgnarna har det inte alls varit roligt att vandra nerför trappan till köket.

Tåhävningarna har gett önskat resultat, jag hade faktiskt ingen känning alls, förutom att hälsenan kändes lite "bucklig" efteråt.

Formen hade dalat en aning på en vecka, ca. 6 sek/km närmare bestämt, dessutom ett par slag högre i genomsnittspuls.

Vi får se vad kroppen säger när jag vaknar.
Kanske det blir färdtjänst till frukostbordet...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Trastvägen,,Sverige