Sydkustloppet 2012

Förra årets positiva upplevelse gjorde att jag hade sett fram emot detta lopp väldigt mycket.

Det är något speciellt med Sydkustloppet, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag tror att det är det där med att springa från en punkt till en annan, och den varierade miljön och härliga stämningen.

Mor & far hämtade mig vid målet i Smyge och vi åkte tillsammans till starten. 

Vi stannade till på en bensinmack och köpte sopsäckar för att slippa den värsta vätan.

På vägen dit öste regnet ner, men på något vis så visste jag att det skulle hinna lätta innan starten gick.

Och mycket riktigt, strax innan starten lättade det och sedan blev vädret bara bättre under loppets gång.

Min uppladdning har som jag skrivit tidigare inte varit optimal alls, distanspassen har inte varit så många och influensan var värre i år än någonsin.

De första kilometerna gick oväntat lätt, jag höll ett öga på min Garmin, och tänkte hela tiden att "Det här går alldeles för lätt" och "Jag kommer att få betala för det här senare i loppet".
Men fram till 13 km kändes det fortfarande som "A walk in the park".

Efter detta blev jag tvungen att dra ner på tempot, och i min lagom mojsiga hjärna tänkte jag att jag lägger mig på motsvarande + sekunder som jag har sprungit för fort första delen av loppet.
Det höll i ca. 2 km och vid 18 km var jag redo att ge upp.

Även om jag inte har sprungit så många lopp så har jag alltid gått i mål, och gjort det lite till en grej att alltid genomföra det jag har föresatt mig.
Därför fanns det inte på kartan att bara stanna och sätta mig ner.

De nästa 2 km var ren pina!
Hela kroppen skrek åt mig att lägga av!
Om man tittar på pulsen så här i efterhand, så ser man att det var inte det som var problemet, jag hade bara inte uthålligheten för en halvmara denna dag.

Trots detta körde jag på i makligt tempo, och inte förrän det var ca. 1 km kvar gick jag första gången.
Jag stapplade lite... och körde igång... sprang 100 m och gick igen.
Så där höll jag på, och jag övervägde nog att börja att gå till och med på upploppet(tror jag, för jag var knappt vid medvetande).

Väl i mål kastade jag mig ner på rygg... och de minuter som jag låg där har jag inte så mycket minne av förutom att jag kolkade i mig resorb och allt vad jag fick tag i.
Jag minns också att jag tänkte:
Det här var ju trevligt, men detta var fan den sista gången jag utsätter mig för detta!

Så här dagen efter är jag otroligt nöjd med att jag ju ändå sprang 2,5 minuter fortare än förra året!
Och...jag undrar om det inte blir ett par halvmaror till i sommar:-)
Sydkustloppet blir det helt klart nästa år igen!

Jodå.. jag springer på lördag!

Influensan var seg, och jag tror att det kombinerat med allergi har sänkt mig lägre än jag annars skulle hamnat.

Under nästan tre veckor har jag inte sprungit ett enda kvalitetspass eller tränat styrka. Dessutom har det bara blivit ett par kortare distanspass.

Det enda längre loppet jag har anmält mig till i år är Sydkustloppet på lördag, så det skulle ju vara tråkigt om jag tvingades att avstå. Men igår beslutade jag mig för att springa, även om målsättningen blir lite annorlunda än den jag hade hoppats på.

Livstecken

Jo.. influensan kom till mig. Jag tror att den har spökat i kroppen sedan förra inlägget, men kom ut ordentlig för ca. en vecka sedan. Löpning är uteslutet, men jag tar lite korta promenader för att inte helt försoffas. Håller tummarna att jag är frisk och får några mil i benen till sydkustloppet 28 april!

Testpass

Jag gick hem tidigare från jobbet igår för att jag kände mig hängig.
Extra hängig för att jag visste att om jag nu blir sjuk, så kommer det att dröja ett tag innan jag får springa igen.

Men lite pasta och lite vila gjorde mig väldigt pigg igen!
Rejäl uppvärmning sedan iväg!

Det gav den största förbättringen av PB på 20 min testpasset hittills.
Jag kapade 9 sek/km från 4:18 till  4:09 per km, och sprang 140 meter längre än jag gjort tidigare.
Det bästa var nog att jag kände mig stark hela vägen, utan tillstymmelse till mjölksyra..

Nice!!


 

Tillbaka

Ja, jag vet att det var en månad sedan mitt senaste inlägg.

Men saken är att jag har jobbat stenhårt på ett jobbprojekt och haft det otroligt hett om öronen.

Projektet är inte helt avslutat, men det värsta verkar vara över nu.

Det har varit otroligt kul, och ibland blir jag helt uppslukad av något och vill att allt ska vara 100% korrekt och polerat när det kanske egentligen bara krävs lite rådata och lite beskrivande text.
Det gör nog att jag utför mer arbete än nödvändigt, men det jag överlämnar kan jag stå för och känna mig stolt över!


Min träning förlöper utan större problem, och jag märker att jag klarar mer och mer, och återhämtar mig lite fortare nu.
Jag håller fortfarande principen att inte springa två dagar i sträck, och numera vilar jag hellre en dag extra än riskerar skada.

Jag är nog en ensamlöpare, men ibland är det så himla trevligt att få lite direkt input och inspiration av andra människor.

När jag tittar efter i träningsdagboken var det väääääldigt längesedan jag inte sprang ensam.
Men idag har jag sprungit backintervaller med Löparprojektet i Skåne, med Sara i spetsen.
Har varit på väg flera gånger, men varje gång har det varit något som kommit i vägen.

För min del blev det 5 rundor på 1 km backintervallsrundan.
Det har inte blivit så mycket backar för min del det senaste halvåret, så det känns rejält i rumpan nu.
Och antagligen ännu mer i morgon.

Extra kul att se Johan i gång igen efter skador och sjukdom!

Drar ner..

En månads sjukdom i januari fick mig att fundera på vad som egentligen passar min kropp just nu.

Hela förra året gick mer eller mindre ut på att bygga styrka och bli frisk i ryggen.
Det var helt nödvändigt, men även om jag har långt kvar innan jag "kan göra vad jag vill" så känns det som att jag kan börja så smått att dra ner på den biten en smula.

De senaste veckorna har jag upplevt en boost utan like i min löpning bara genom att träna lite mindre och smartare.
Istället för tunga gympass blir det korta korta bålstyrkeövningar på vardagsrumsgolvet, och plankor i sovrummet innan sängdags.

Det håller musklerna sysselsatta, och sliter heller inte så mycket.

När det gäller löpningen kommer jag att springa 2,5 dag i veckan, med en lagom blandning av intervaller, kortdistans och långpass.
Långpassen kommer till en början vara rätt korta, och inte förekomma mer än varannan vecka.
Men jag tror att det lättare styrketränandet kan göra att jag klarar långpassen lite bättre.

Mina löppass har fått en helt annan karaktär eftersom jag oftast är mycket piggare i benen

Jag har också lagt på mig ett par kg, det känns som detta bara varit positiv för min utveckling, det kan kanske göra att kroppen blir mer robust i längden.

Jag firade min 41:a födelsedag i veckan.. Tänk att jag känner mig yngre idag än när jag var hälften så gammal:)

Lördag

Lördagens pass på ca. 15 km innehöll allt det jag jag har längtat efter de senaste åren.
Själva huvudpasset bestod av en timmes löpning i marschtempo och var kanske inte så mycket orda om förutom detaljen att jag njöt av varenda meter.
Hjärtat, syreupptagningen och resten av kroppen... Allt var med, och ingen del protesterade eller surade.

Vad som var ännu bättre var detaljen att jag efteråt var pigg, glad och kände mig sugen på att springa ännu mer.

Så här dagen efter känns absolut ingenting av passet i kroppen, bara en stor längtan till nästa gång och lyckan av att alla övningar de senaste åren har gett resultat.