Drar ner..

En månads sjukdom i januari fick mig att fundera på vad som egentligen passar min kropp just nu.

Hela förra året gick mer eller mindre ut på att bygga styrka och bli frisk i ryggen.
Det var helt nödvändigt, men även om jag har långt kvar innan jag "kan göra vad jag vill" så känns det som att jag kan börja så smått att dra ner på den biten en smula.

De senaste veckorna har jag upplevt en boost utan like i min löpning bara genom att träna lite mindre och smartare.
Istället för tunga gympass blir det korta korta bålstyrkeövningar på vardagsrumsgolvet, och plankor i sovrummet innan sängdags.

Det håller musklerna sysselsatta, och sliter heller inte så mycket.

När det gäller löpningen kommer jag att springa 2,5 dag i veckan, med en lagom blandning av intervaller, kortdistans och långpass.
Långpassen kommer till en början vara rätt korta, och inte förekomma mer än varannan vecka.
Men jag tror att det lättare styrketränandet kan göra att jag klarar långpassen lite bättre.

Mina löppass har fått en helt annan karaktär eftersom jag oftast är mycket piggare i benen

Jag har också lagt på mig ett par kg, det känns som detta bara varit positiv för min utveckling, det kan kanske göra att kroppen blir mer robust i längden.

Jag firade min 41:a födelsedag i veckan.. Tänk att jag känner mig yngre idag än när jag var hälften så gammal:)

Lördag

Lördagens pass på ca. 15 km innehöll allt det jag jag har längtat efter de senaste åren.
Själva huvudpasset bestod av en timmes löpning i marschtempo och var kanske inte så mycket orda om förutom detaljen att jag njöt av varenda meter.
Hjärtat, syreupptagningen och resten av kroppen... Allt var med, och ingen del protesterade eller surade.

Vad som var ännu bättre var detaljen att jag efteråt var pigg, glad och kände mig sugen på att springa ännu mer.

Så här dagen efter känns absolut ingenting av passet i kroppen, bara en stor längtan till nästa gång och lyckan av att alla övningar de senaste åren har gett resultat.

Hypokondrikern

Jag har svårt att tolka kroppen signaler.

På det viset kan jag få en snuva att bli influensa, men även en rejäl skada att bli träningsvärk beroende på tillfället och humöret.
De dagar jag är utarbetad kan jag lätt känna mig hängig, småsjuk och även känna symtom av vad jag antar är allvarliga sjukdomar.

På samma sätt kan jag överse att mina vader har nått gränsen för vad de klarar, gå till jobbet med 40 graders feber eller träna dubbel mängd trots smärta.
Ändå känner jag mig helt pigg och frisk.

Är det hypokondri, och/eller omvänd hypokondri(om det kanske finns ett ord för det)?
Eller .. är ordet bara knäppis?

Jodå

Det var inte det smartaste jag gjort att hoppa ner från scenen, som jag skrev om i förra inlägget.
Men det var inget som tog mig ett år tillbaka i utvecklingen heller.

Faktum är att jag börjar bli så pass stark i höften att jag rätt snabbt tar mig upp från de små fallgropar jag hamnar i.
Även om jag inte är tip top, så är jag heller inte så dålig att jag behöver ställa in några träningspass, och jag behöver heller inte hålla igen när jag tränar.

Mina nya skor har också gjort att jag landar helt naturligt och har en helt annan stuns i foten, och de små vadproblem jag ibland hade tidigare är så gott som helt borta.

Dagens pass var ett litet testpass om 5 km för att se hur det stod till med hjärtat och kroppen generellt.
Svaret var bättre än förväntat.
Utan större ansträngning sprang jag idag lika fort som när jag sprang PB, och dessutom på hala vintervägar.
Det bådar gott för den kommande säsongen :-)