.

söndag 29 april 2012

Sydkustloppet 2012

Förra årets positiva upplevelse gjorde att jag hade sett fram emot detta lopp väldigt mycket.

Det är något speciellt med Sydkustloppet, jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag tror att det är det där med att springa från en punkt till en annan, och den varierade miljön och härliga stämningen.


Mor & far hämtade mig vid målet i Smyge och vi åkte tillsammans till starten. 
Vi stannade till på en bensinmack och köpte sopsäckar för att slippa den värsta vätan.
På vägen dit öste regnet ner, men på något vis så visste jag att det skulle hinna lätta innan starten gick.
Och mycket riktigt, strax innan starten lättade det och sedan blev vädret bara bättre under loppets gång.



Min uppladdning har som jag skrivit tidigare inte varit optimal alls, distanspassen har inte varit så många och influensan var värre i år än någonsin.

De första kilometerna gick oväntat lätt, jag höll ett öga på min Garmin, och tänkte hela tiden att "Det här går alldeles för lätt" och "Jag kommer att få betala för det här senare i loppet".
Men fram till 13 km kändes det fortfarande som "A walk in the park".

Efter detta blev jag tvungen att dra ner på tempot, och i min lagom mojsiga hjärna tänkte jag att jag lägger mig på motsvarande + sekunder som jag har sprungit för fort första delen av loppet.
Det höll i ca. 2 km och vid 18 km var jag redo att ge upp.

Även om jag inte har sprungit så många lopp så har jag alltid gått i mål, och gjort det lite till en grej att alltid genomföra det jag har föresatt mig.
Därför fanns det inte på kartan att bara stanna och sätta mig ner.

De nästa 2 km var ren pina!
Hela kroppen skrek åt mig att lägga av!
Om man tittar på pulsen så här i efterhand, så ser man att det var inte det som var problemet, jag hade bara inte uthålligheten för en halvmara denna dag.

Trots detta körde jag på i makligt tempo, och inte förrän det var ca. 1 km kvar gick jag första gången.
Jag stapplade lite... och körde igång... sprang 100 m och gick igen.
Så där höll jag på, och jag övervägde nog att börja att gå till och med på upploppet(tror jag, för jag var knappt vid medvetande).

Väl i mål kastade jag mig ner på rygg... och de minuter som jag låg där har jag inte så mycket minne av förutom att jag kolkade i mig resorb och allt vad jag fick tag i.
Jag minns också att jag tänkte:
Det här var ju trevligt, men detta var fan den sista gången jag utsätter mig för detta!

Så här dagen efter är jag otroligt nöjd med att jag ju ändå sprang 2,5 minuter fortare än förra året!
Och...jag undrar om det inte blir ett par halvmaror till i sommar:-)
Sydkustloppet blir det helt klart nästa år igen!





8 kommentarer:

  1. Herregud vilket lopp. Och vilken fighter du är! Imponerande att du tog dig i mål. Men det lät inget vidare med minnesluckor.... :-O

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Måste säga att detta var det värsta jag har gjort någonsin..
      Tur att jag inte visste det innan loppet:)

      Radera
  2. Men shit vad bra!! En sån kämpainsats och ändå bättre tid än förra året!!:) Grattis! Tur att man glömmer smärtan... Jag slår vad om att du springer nästa år!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisa!
      Jag är alldeles säker på att jag springer nästa år!
      Och vad kul det hade varit om du också stod på startlinjen!!

      Radera
  3. Bra jobbat och vilken kanontid det blev trots att du gick en del! Ses på en ny startlinje en vacker (och helst inte regnig) dag :)

    SvaraRadera
  4. Tack detsamma Anna!
    Superkul att ses.. Och att det gick så bra.. !!

    SvaraRadera
  5. Vilken kämpe du är! Men varför har du garmin inställd på miles? Ni har väl metric system i Skåne?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack... det var myyyycket värre än förra året!!

      Jag tror att man måste klicka sig in på visa detaljer, och sedan byta till Metric uppe i högra hörnet.. Hihi

      Radera