.

lördag 8 oktober 2011

Ja jag vet att jag velar..

Egentligen är det ju inte jag som velar utan min kropp som inte kan bestämma sig om den är skadad eller ej.
Jag kan berätta att dagens intervaller föregick i total njutning.
Tröttheten var märkbar efteråt, men höften kändes bra och mina övningar verkar ha gett resultat:-)

Det bästa är att jag känner mig enormt stark när jag springer, inte en cell i kroppen protesterar, och det enda som hindrar mig är syreupptagningen och mjölksyran.
Precis som det ska vara!

Daniel brukar ofta säga att han bara lyfter på fötterna när han springer, och jag börjar förstå hur han menar..
En liten förflyttning av tyngdpunkten framåt ger otroligt mycket hjälp på vägen.

Jag tror också att jag äntligen har börjat komma underfund med hur jag ska springa långsamt utan att falla ihop.
Det låter som den lättaste saken i världen att springa långsamt, men för min del är det just nu den största utmaningen.

Idag blir det spinning med PowerPlate som dessert.





4 kommentarer:

  1. Visst är det så! Jag är inte löpare utan benlyftare, upp och ner bara medan du faller framåt och låter gravitationen gör sitt :)

    SvaraRadera
  2. Daniel - Jag börjar förstå hur du menar. Det gör stor skillnad i ansträngning för mig när jag får det att funka. Allt bara flyter liksom när allt är som det ska vara :-)

    Suzan - Det är inte lätt det där. För att känna riktig löparglädje behöver man ju springa, och det ska ju helst kännas lätt.
    Och lätt känns det ju oftast inte förrän man har sprungit och är igång:-)

    SvaraRadera
  3. Jag är inne på samma spår. Synd bara att något som är så fullständigt enkelt och logiskt i teorin är så svårt i praktiken. Upp och ner liksom - hur svårt kan det vara???

    SvaraRadera